Språkguiden

Din källa till information om svenskt skriftspråk, varför särskrivningar borde förbjudas och annan språkfascism.

20061113

Tack vare, på grund av

Något som ofta felanvänds i svenskan är de båda uttrycken tack vare och på prund av. Många använder dessa uttryck lite hipp som happ, som om de betydde exakt samma sak. Så är inte fallet. Även om uttrycken är lika varandra på det viset att de båda betonar en orsak till något, går de inte alltid att använda synonymt.

Tack vare bör endast användas om positiva saker, "Jag vann tävlingen tack vare att Roger hjälpte mig" eller möjligtvis i ironiskt syfte. Många använder dock tack vare även om negativa saker, "Nu krockade vi igen tack vare dig". Detta kan förmodligen härledas ur att uttrycket idag endast ses som ett uttryck för att härleda något till en källa, och att ursprunget inte tas med i beräkningen. Tack vare skall ju just ses som något som är värt tack, som till exempel Roger i exemplet ovan som ju är värd såväl tack som uppskattning. Detsamma kan kanske inte sägas om personen som förörsakat krocken i det anda exemplet.

På grund av kan användas i positiva exempel, men ger lätt en negativ klang. Det är alltså från början ett neutralt uttryck, men min rekommendation är att det framförallt används i negativa eller just neutrala sammanhang, ej i positiva. "Jag vann tävlingen på grund av Roger" låter ju snarare som att Roger var en medtävlande som klantade sig eller liknande, inte som om Roger är någon som hjälpt en till vinst. Däremot låter "Nu krockade vi igen på grund av dig" betydligt mer korrekt än det tidigare, tack vare.

Jag hoppas således att alla läsare som har för vana att blanda ihop dessa två uttryck tar sig i kragen och funderar över vilket av dem som egentligen passar bäst i sammanhanget. Att låta bli bäddar för många missförstånd.

20061110

Pronomen

Låt oss börja med att konstatera vilka pronomen jag åsyftar med min rubrik. Jag kommer i detta inlägg endast att behandla tredje person singularis och de tre vedertagna pronomen som finns i svenska: han, hon och hen.

Han är ett pronomen som används som ersättning för en mansperson, eller ett mansnamn, i tal och skrift. Det böjs idag enligt mönstret:
Nominativ: han
Ackusativ/dativ: honom
Det ofta förekommande "Jag såg han" eller motsvarande, där således nominativformen placeras där det bör vara ackusativ-/dativform, är huvudämnet för många språkliga diskussioner idag. Låt mig därför passa på att klargöra att detta inte är ett nytt fenomen, utan en kvarleva efter ett äldre sätt att böja detta ord. Anledningen att detta i regel inte förekommer med pronomenet hon, är också att hon aldrig använts i den funktionen. Den tidigare formen var istället hana. Idag irriterar sig många på detta, och jag skulle rekommendera den som håller fast vid fenomenet att modernisera sitt språk och använda han, honom. Inget annat.

Hon används som ersättning för en kvinna eller ett kvinnonamn. Det böjs:
Nominativ: hon
Ackusativ: henne

Hen är ett nytt språkfenomen som kämpar för att etablera sig, och därför kräver en närmare presentation. Jag är personligen en stor anhängare av detta ord, då jag tycker att det fyller en annars mycket påtaglig lucka i det svenska språket, och jag hoppas att de av er som ännu inte är bekväma med begreppet börjar använda det efter detta inlägg. Hen används dels om personer som definierar sig som intergender (varken som kvinna eller man, mer info: http://www.rfslungdom.se/?p=2890) eller andra, liknande definitioner (ex nongender, bigender). Hen kan även användas som könsneutralt pronomen, i flera sammanhang där en persons kön är okänt eller ovidkommande. Att använda hen kan även vara en gest av artighet eller respekt, då en inte känner till hur personen en talar/skriver om definierar sig och vilket pronomen hen föredrar. Om hen kan även sägas att ordet, då det som sagt är tämligen nytt, ibland kan ses stavat med ä. Detta sägs vara en rest från den finska stavningen av ordet, men jag har dessvärre misslyckats i mina försök att spåra och verifiera detta påstående. (Om någon vet mer om ordets ursprung, lämna gärna en kommentar.) Hen böjs:
Nominativ: hen
Ackusativ/dativ: henom
För den intresserade kan nämnas att det idag verkar finnas två vedertagna motsvarigheter till hen i engelskan, herm och shim. De flesta jag känner har då valt att använda termen shim, eftersom herm lätt leder tankarna till sperm, och detta bör enligt min mening respekteras.

20061108

Självmord

Ett mycket vanligt fel i dagligt tal, som nu också i allt högre grad spridit sig till skriftspråket, är uttrycket "att ta självmord". Jag frågar mig varje gång jag ser detta vart självmordet tagits - till Norge, Guatemala eller Örebro? Den korrekta frasen i svenskan är istället "att begå självmord", en term som alltmer försvinner. Detta kan bero på att ordet begå känns gammalmodigt eller otympligt, och att ta känns som ett mer praktiskt ord. Oavsett de bakomliggande orsakerna kvarstår dock faktum: en person kan ta sitt liv, men endast begå självmord.

20061102

Versaler

Versal, alltså det som i vardagstal kallas stor bokstav, skall användas vid inledandet av en mening. Det bortses idag från detta alltmer, exempelvis i diskussionsforum, e-mail och sms, och detta kan mycket väl vara i sin ordning om miljön i vilken texten figurerar är sådan. Mer problematiskt är när detta förekommer i mer officiella texter. Problemet verkar dock inte vara särskilt utbrett, och jag har därför misslyckats i mina försök att ta fram ett exempel.

Något som jag däremot märker av allt mer, och som kan ha att göra med engelskans utbredning, är att versaler används mitt i meningar. Jag har bland annat hittat exempel på att ordet "jag" har stavats med stor bokstav, såsom varandes ett egennamn, och även dylika exempel med andra pronomen. Vanligt är också att stava varje ord i en rubrik eller låttitel med stor bokstav. Detta är något som traditionellt inte används i svenskan (med undantag för om artisten genom detta titelval valt att göra en särskild poäng) och det finns enligt min mening ingen anledning att införa det.

Det sista exemplet jag ofta stöter på är användandet av versaler vid utskrivandet av en förkortning, som MSM (Män som har Sex med Män) eller liknande. I dessa fall gäller det att iaktta största försiktighet. Vid tillfällen där en skriver ut namnet på en förening elelr liknande kan det självklart vara så att föreningens korrekta namn i fullängd skall skrivas med versaler, och det kan då vara tillrådigt att kontrollera detta. Om det inte handlar om ett sådant specialfall finns dock ingen anledning att använda sig av stora bokstäver. Betydelsen når tydligt ut till läsaren ändå.

De och dem

Det förekommer ofta att de och dem förväxlas i texter, ibland till den grad att texten blir oläslig. Detta beror i botten, tror jag, på en okunskap om när de båda orden skall användas och vad som egentligen är skillnaden. Låt mig därför förklara detta. I svenskan används objekts- och subjektsform, bland annat i samband med pronomen. Objekt är något som finns passivt i en sats, oftast ett substantiv eller just pronomen. Subjektet är det som utför något i meningen, till exempel sitter, heter eller är. I satsen "jag såg stolen" är således jag subjektet och stolen subjektet. Eller för att ta ett exempel mer relevant till ruriken: "de såg dem". I talspråk uttalas detta "dom såg dom", och skillnaden blir inte märkbar - en förstår bara av sammanhanget att det handlar om två grupper av människor, varav den ena får syn på den andra.

Av detta förstår vi alltså att "de" är subjektsform och "dem" är ojektsform. "De" skall endast användas när gruppen som refereras till är aktiva i satsen, "dem" endast när de är passiva. Många människor verkar ha svårt med detta, och ett bra tips kan då vara att ersätta de/dem i meningen med vi/oss, där det brukar vara betydligt lättare att se skillnaden. I detta fall är alltså vi subjekt, oss objekt. Satsen "oss såg vi" låter mycket märklig, jfr "dem såg de".

Jag förespråkar alltid ett konsekvent rätt användande av de och dem, men i texter där dessa ord felanvänds kan detta till den grad fördunkla budskapet att användandet av "dom" kan vara att föredra. Då "dom" egentligen är talspråk, baserat på det gemensamma uttalet av "de" och "dem" skrivs det likadant i objekts- och subjektsform. Detta skall i så fall också användas konsekvent genom hela texten, inte bara där osäkerhet föreligger. Om du inte vet, så byt till "dom"!

Subjekt, predikat och annan grammatik

Jag insåg snart att en hel del människor kommer behöva en snabb grammatisk guide för att kunna läsa stora delar av den här bloggen framöver. Då jag fritt slänger mig med uttryck som ackusiativobjekt och genitivform, tror jag att detta inlägg kan vara till stor hjälp för en del läsare. Den svenska grammatiken är dock alldeles för omfattande för att rymmas, ens i mycket komprimerad form, i ett bloginlägg av rimligt format. Därför rekommenderar jag istället följande sidor:

http://hem.passagen.se/bondpa/grammatik/

http://www.vxu.se/hum/utb/amnen/svenska/gram/inhall.htm

http://www.fritext.se/svenska/grammfs.html

Tanken med dessa länkar är inte att de skall läsas från första till sista stycket, utan att de skall tjäna som hjälp om jag använder ord och uttryck av grammatisk karaktär som är svårförstådda. Tveka dock aldrig att fråga om det är något ni undrar över!

Fetstil

Att markera nyckelord i en mening med fetstil kan ha en poäng. I vissa typer av texter eller vissa specifika sammanhang kan det ha en funktion för att budskapet tydligt skall nå fram till läsaren, men detta är inte något som skall användas kontinuerligt i en löpande text. Om denna typ av nyckelordsmarkör utnyttjas till överdrift är det lätt att texten ger ett oseriöst eller oprofessionellt intryck. Det kan också kännas som att läsaren fördummas.

Läsaren förstår i de allra flesta fall hur texten skall tolkas utan att dessa markörer används. I de fall där detta är oklart kan fetstil övervägas, men det är ofta ett bättre alternativ att formulera om meningen, eller texten, på ett sätt som gör att läsaren förstår den. Rekommendationen är alltså att låta festilknappen vara, förutom i underrubriker e dyl, och istället använda sig av ett språkbruk som är förståeligt.

(Exempel på texter där detta förekommer efterlyses.)

Välkommen!

Det här är min nya blogg. Bakgrunden är dels min ständigt ökade frustration över människors oförmåga att utnyttja det svenska skriftspråket korrekt, dels att jag älskar att rätta saker och få gnälla lite grann. För att inga senare missförstånd skall uppstå vill jag klargöra redan från början att min avsikt inte är att förminska eller kränka någon. Jag har inga som helst problem med att personer som har olika typer av språksvårigheter (dyslexi, svenska som andraspråk eller någon annan anledning) skriver fel ibland. Jag är inte heller ute efter att mästra någon, eller rätta människors talspråk. Jag vill helt enkelt kanalisera min frustration på ett i mitt tycke konstruktivt sätt, genom att hjälpa andra och erbjuda ett forum inom vilket dessa frågor kan diskuteras.

När jag nu gjort detta tydligt, kan vi övergå till de roliga sakerna. Låt bloggandet börja!

Vänliga hälsningar

Emil
Er språkfascist i vardagen